Den kraftfulla dolda betydelsen om du ser någon som bär en säkerhetsnål

Vi fattar: du är nog inte särskilt intresserad av vad folk du går förbi på gatan har på sig. Men en dag, när solen skiner i precis rätt vinkel, kanske du får syn på en skimrande säkerhetsnål på någons krage. Du tänker säkert att personen försöker maskera ett hål – eller så kanske nålen är ett minne från ett punkigare liv. Men där har du fel. Och det är dags att notera nålens symboliska och viktiga betydelse.

En säkerhetsnål är inte särskilt anmärkningsvärd i sig. Men som många andra objekt vi använder idag har den en relativt intressant uppfinningshistoria. Säkerhetsnålen uppfanns av en mekaniker vid namn Walter Hunt omkring år 1849 för att betala en skuld på 15 dollar. Senare sålde han patentet till sin uppfinning till mannen han försökt betala skulden till, för 400 dollar. På den tiden var det den enda nålen med ett spänne och en fjäderfunktion, och den var tänkt att hindra fingrarna från att bli petade av den spetsiga änden – därav namnet.

Säkerhetsnålens syfte var förmodligen – och är fortfarande – att sammanfoga tygstycken. Några vanliga användningsområden under årens lopp har varit att fästa tygblöjor, laga trasiga kläder och fästa bandage i första hjälpen. Men vad du kanske inte vet är att säkerhetsnålens betydelse sträcker sig långt bortom dess hushållsfunktioner.

Tro det eller ej, men denna anspråkslösa lilla enhet har genom åren fått flera kulturellt betydelsefulla betydelser. I vissa länder anses de till exempel skydda mot skadliga övernaturliga krafter och otur. Och föremålen blev också – ganska oförglömligt, kan vi tillägga – tillägnade av punksubkulturen på 1970-talet när de bars som en modeaccessoar. Ja, upp med händerna om du minns utseendet alltför väl!

Vi går snabbt vidare... På senare år har säkerhetsnålen blivit en symbol för ännu en rörelse. Den här gången visas den dock på ett mycket mer subtilt sätt än under punkrockens dagar. Och det är inte allt som är annorlunda. Du förstår, den betydelse som nu är knuten till den provisoriska accessoaren är kanske mer kraftfull än någonsin.

Idén att använda mode som en form av uttryck och aktivism är absolut inte ny. Kläder har bland annat spelat en viktig roll i kvinnorörelsen. Ta bara en titt på suffragetterna, som klädde sig helt i vitt i början av 1900-talet. Det finns också den populära myten om 1970-talets feminister som tände eld på sina behåar för att utmana tidens sociala förväntningar.

Modehistorikern Einav Rabinovitch-Fox har en intressant teori om kopplingen mellan kläder och aktivism. Hon berättade för webbplatsen The Zoe Report i september 2020: "Mode var och är alltid politiskt eftersom det är ett materiellt sätt att uttrycka makt". Rabinovitch-Fox tillade att till och med på 1850-talet kunde man hitta människor som visade upp sina övertygelser genom sina modeval.

Men den uniform som suffragetterna bar i början av 1900-talet är det som gjorde dem särskilt igenkännliga som politisk grupp. Kara McLeod är modehistoriker och professor vid Fashion Institute of Design & Merchandising (FIDM) i Kalifornien. Och när hon förklarar rörelsens klädkod säger hon: "Suffragetterna bar vitt som en del av en treenighet av färger: vitt för renhet, lila för värdighet och lojalitet och grönt för hopp".

McLeod fortsatte med att förklara ursprunget till suffragett-uniformen. Hon berättade för Zoe Report: "Färgschemat föreslogs för första gången 1908 i den brittiska publikationen Votes for Women av en av medredaktörerna Emmeline Pethick-Lawrence. Andra publikationer menade att detta var branding av kvinnornas rösträttsrörelse."

Suffragetterna använde också vitt, lila och grönt på accessoarer som skärp, hattband och band. Detta innebar att kvinnor i samhället kunde visa att de var feminister utan att behöva ta på sig en hel outfit. Medan grönt var den tredje färgtonen som brittiska kvinnor föredrog, bytte deras amerikanska motsvarigheter snart ut den mot en gyllengul nyans.

Det är otroligt att den vita färgen fortfarande förknippas med samma sak som suffragetterna kämpade för för ungefär hundra år sedan. McLeod gav ett exempel på detta och avslöjade: "2017 bad House Democratic Women's Working Group de kvinnliga ledamöterna att bära vitt vid presidentens tal som en gruppgest som skulle visa att de stödde kvinnors rättigheter."

Men politiker är inte de enda som bär kläder som är fyllda av historisk betydelse. Många tror att den universella kärleken till jeans som vi ser i dag faktiskt fick bränsle av studentaktivister som stödde medborgarrättsrörelsen och tog på sig arbetsstället som en form av solidaritet. Designern och historikern Miko Underwood berättade för The Zoe Report: "Denim fungerade inte bara som en rebellisk uniform för medelklassaktivisternas kultur, utan också som ett själsligt band för de svarta arbetarna."

En annan grupp som använde sig av mode för att symbolisera sin rörelse var Black Panthers. Pantrarna grundades av Huey Newton och Bobby Seale 1966 för att utmana rasism och polisbrutalitet i USA. Medlemmarna bar ofta svart från topp till tå – oftast med solglasögon, en läderjacka och en svart basker för att komplettera looken.

För vissa grupper räcker det dock inte med en färg. Ta till exempel regnbågsflaggan från HBTQ-rörelsen. Den skapades för första gången 1978 av den San Francisco-baserade konstnären Gilbert Baker, och var och en av dess sex färger representerar ett tema. Lila står för andevärlden, blått symboliserar harmoni och grönt representerar naturen, medan gult står för solljus, orange för helande och rött för liv.

Och för att vi inte ska behöva bära på stora flaggor har olika rörelser skapat mer subtila sätt för människor att visa sin tillhörighet. Organisationer och verksamheter tycks ha tagit fram tillbehör som passar allas preferenser – från små pins och band till armband och smycken.

Ett av de mest kända tillbehören är naturligtvis det färgade bandet. Och som du säkert vet har den rosa varianten blivit känd överallt som en symbol för bröstcancer. Genom att fästa ett av dessa band på dina kläder visar du ditt stöd till dem som har att göra med sjukdomen samtidigt som du ger ett tecken på hopp om en bättre framtid.

Ett annat, kanske mindre känt färgat band, är det bruna bandet, som startades av Eva Longoria 2016. Stjärnan bad andra skådespelare som deltog i det årets Oscarsgala att bära ett brunt band för att stödja latinos i filmindustrin och i hela USA.

Det finns också det röda bandet, som bärs för att visa stöd och empati för dem som lider av HIV/aids. Symbolen antogs av gruppen Visual AIDS Artists' Caucus 1991 och är fortfarande ett kraftfullt emblem för sjukdomen i dag. Intressant nog är en av anledningarna till att man ursprungligen valde ett rött band att det ansågs vara en färg som var lätt att få tag på för människor.

Men vissa tecken på solidaritet kan vara ännu enklare. Ta till exempel den enkla säkerhetsnålen, som blev en symbol för en rörelse runt 2016. Men kan du gissa vad som gör just denna hushållsartikel så genialisk när det gäller att visa sitt stöd? Tja, precis som anledningen till varför det röda bandet valdes, beror det på att de är lätta att få tag i. De flesta av oss har trots allt minst en säkerhetsnål någonstans i våra hem.

Som vi redan har nämnt var 2016 inte första gången säkerhetsnålen fick en viss kulturell relevans. I Mexiko placerar gravida kvinnor ibland en sådan vid sin mage i tron att den ska skydda deras ofödda barn från missfall eller sjukdom. Och i Ukraina fästs dessa nålar på barnens kläder i ett försök att försvara mot mörka övernaturliga krafter.

Säkerhetsnålar användes också av punkrörelsen på 1970-talet. Användningen av föremålen i denna subkultur var till synes lika mycket ett praktiskt som ett estetiskt drag, eftersom folk använde dem för att hålla ihop sina stilmässigt trasiga outfits. Den lilla enheten kom också väl till pass när punkare ville lägga till lappar på sina kläder. Smart, eller hur?

I sin senaste inkarnation som kulturell symbol har säkerhetsnålen dock kommit att representera något mer kraftfullt än kanske någonsin tidigare. Rörelsen föddes vid en tidpunkt då vissa delar av samhället kände sig utsatta för känslomässig eller fysisk misshandel. Andra ville ha ett sätt att tydligt visa sitt stöd.

Tanken bakom den moderna rörelsen var att bära en säkerhetsnål för att visa solidaritet med dem som känner sig marginaliserade eller sårbara. Och det spelade ingen roll var du placerade din nål. Den kunde sitta på din krage, kjol eller klänning, men enbart närvaron av den enkla föremålet betydde att du var villig att tala för dem som kanske behöver stöd.

Några av de marginaliserade grupper som säkerhetsnålsrörelsen syftade till att visa solidaritet med var kvinnor, icke-vita personer, HBTQ-personer och personer med funktionshinder. Med namnet i åtanke skulle nålarna kommunicera till dessa människor att de befann sig i ett "säkert" utrymme.

Genom att ta på dig en säkerhetsnål kan du på ett subtilt men tydligt sätt markera att du är allierad till dem som drabbas av alla typer av diskriminering. Detta inkluderar men är inte begränsat till sexism, homofobi, funkofobi, rasism och islamofobi. Och även om idén var väldigt enkel, blev den snabbt populär.

2016 förklarade den Brooklyn-baserade grafiska designern Kaye Kagaoan säkerhetsnålsrörelsen i en intervju med New York Times. Hon sa: "Det handlar om att visa människor som förstår att jag alltid kommer att vara en resurs och en allierad för alla och envar som vill nå ut. När jag såg det på Facebook var det så enkelt. Det gav genklang hos mig."

Även kändisar började använda säkerhetsnålar. Samma år laddade den brittiska skådisen och X-Men-stjärnan Patrick Stewart upp en bild på sig själv på Twitter med en säkerhetsnål på jackkragen. I skrivande stund har skådisens tweet över 9 500 retweets och 25 700 likes, samt en hel del stödjande kommentarer.

Men hur exakt kom denna rörelse till stånd? Tydligen inspirerades bärandet av säkerhetsnålar som en symbol för solidaritet av Australiens kampanj #illridewithyou, som startade efter belägringen av ett kafé i Sydney 2014. Det var då som allmänheten satte på sig säkerhetsnålar för att visa sitt stöd för den muslimska gemenskapen.

Det visade sig dock att människor hade olika tolkningar av vad rörelsen egentligen innebar. Många såg det att bära en säkerhetsnål som ett sätt att motsätta sig den ökande högerpolitiken, medan andra såg det som något mycket renare. Som Sabrina Krebs, en student från Guatemala, förklarade för New York Times: "Mer än något annat är det för vänlighet... Det är en form av motstånd mot hat och negativitet."

För Krebs var en del av säkerhetsnålsrörelsens charm att den var tillgänglig för de flesta människor. Detta tack vare att föremålet i fråga var vardagligt. Hon förklarade: "Alla har säkerhetsnålar hemma. Det är något som alla kan ansluta sig till." Och när man ser på det så är det knappast förvånande att föremålet tog fart som en symbol för solidaritet.

Krebs var inte den enda som kommenterade hur enkelt och smärtfritt det var att hitta och bära en säkerhetsnål. Lastbilschauffören Robert Clarke berättade för The New York Times: "Det tar inte särskilt mycket ansträngning att bära på en säkerhetsnål. Jag har en på varje jacka, så att jag inte behöver tänka så mycket på det."

Men hur lätt det var att engagera sig visade sig vara en tvistefråga i sig själv. Varför? Det antyddes att det inte var någon särskild handling att bara bära en säkerhetsnål. På Twitter kritiserades trenden till och med av vissa som "slacktivism" – en term som blandar orden "slacker" och "aktivism".

Författaren Christopher Keelty gick till och med så långt att han sa att rörelsen snarare handlar om att vissa grupper av människor vill lätta sina skuldkänslor än att stödja marginaliserade eller utsatta samhällen. I en egenhändigt författad artikel för HuffPost 2016 sade Keelty om säkerhetsnålar: "De kommer att göra lite eller ingenting för att lugna de marginaliserade befolkningsgrupper som de påstås vara till för att lugna".

Keelty fortsatte: "Marginaliserade människor vet mycket väl att vita människor har en lång historia av att kalla sig allierade samtidigt som de inte gör någonting för att hjälpa – eller till och med skadar – icke-vita amerikaner." Och han tillade: "Vi får inte få oss själva att känna oss bättre genom att sätta på säkerhetsnålar och kalla oss själva allierade."


Ett antal Twitteranvändare uttryckte liknande känslor som Keelty. År 2016 skrev en av dem på den sociala medieplattformen: "Bär gärna en säkerhetsnål om du tror att det på något sätt hjälper någon. Men gör det inte till det enda du gör för att vara en allierad". Och sådan kritik verkade fungera.

En annan bärare av säkerhetsnålar tog till Twitter för att erkänna att mer måste göras. De skrev: "Jag inser att det inte räcker att bära en säkerhetsnål för att vidta åtgärder och att det inte kompletterar [eller] gör ett aktivt, konstruktivt arbete. Ge din tid. Donera pengar. Stöd människor i ditt samhälle med olika åtgärder. Om du fortfarande bär nålen, se till att vara redo att backa upp den."

Men trots all den motreaktion som säkerhetsnålsrörelsen utlöste hade den sina anhängare. Anoosh Jorjorian skrev 2016 på Medium: "Jag har hört från många färgade personer och muslimer samt vissa HBTQIA-personer att de känner sig omgivna av fiender. Säkerhetsnålen hjälper dem att känna att de inte är isolerade och ensamma."

Michelle Goldberg föreslog till och med att säkerhetsnålsrörelsen hade potential att föra samman människor. År 2016 skrev hon i en artikel för nättidningen Slate: "Vi behöver ett yttre tecken på sympati – ett sätt för majoriteten av oss som röstade mot fascismen att känna igen varandra".

Clarke berättade för New York Times att säkerhetsnålen både var en symbol för andra för hans solidaritet och en ständig påminnelse för honom att ta sig an uppgiften. Han förklarade: "En stor del av att bära den är den mentala förberedelsen från min sida. Om jag ser något har jag tänkt igenom det, och jag kommer att stå upp och säga något och inte bara vara ett tyst vittne."