När myndigheterna inspekterade ett hem i Florida upptäckte de ett 5 meters rovdjur i källaren

Det var inte en alligator som lurade i källarens skuggor. Det hade varit ha en sak – kanske till och med det förväntade i den här delen av Florida. Det här... det här var något helt annat. Och när två män närmade sig odjuret framför dem visste de att de var i fara. Rovdjuret var minst 5 meter långt och 75 kilo. Men ännu mer skrämmande var att inkräktaren uppenbarligen inte var ensam...

Paret som hade upptäckt inkräktaren visste att de skulle behöva experthjälp för att få bort detta odjur. Men när en specialist kom till huset blev han också förvånad över storleken på den här saken. Även med sin yrkeserfarenhet hade experten sällan sett något liknande tidigare. Vad skulle de ta sig till?

Rovdjuret var inte bara dödligt för människor. Det är också ett erkänt hot mot det lokala djurlivet. Den är känd för att sluka pungråttor, kaniner, lodjur och hjortar. Och, än mer oroväckande, ett djur av den här storleken har förmågan att ta sig an byten som är större än så. Vid ett tillfälle sågs en annan av dess art festa på en två meter lång alligator!

De två männen stötte först på detta dödliga exemplar under ett hus på en ö i Floridas Everglades. Till slut bestämde de sig för att kalla in den lokala naturvårdsmannen Ron Bergeron. Rons arbete har gett honom namnet "Alligator Ron" – men hans expertis om alligatorer skulle inte göra honom någon nytta här. Det krävdes helt andra åtgärder.

Och vad än männen gjorde så skulle det inte bli lätt. Odjuret som de stod inför hade faktiskt krupit under golvbrädorna i ett gammalt hus. Dessutom fanns den lilla detaljen att rovdjuret inte var helt ensamt. Så i stället för att rusa huvudstupa in i attackläge tog Bergeron sig gott om tid att fundera över sitt nästa drag.

En annan viktig sak som rörde Bergeron var det geografiska läget för detta odjur. Han hade naturligtvis sett andra exemplar i Florida, men aldrig så här långt norrut. Faktum är att han hävdade att de flesta av dessa varelser levde tio eller till och med 20 mil söder om där den här hade hittat sitt hem. Det var dåliga nyheter för Everglades.

Varför? Bergeron var angelägen om att få invånarna i Everglades att inse att detta rovdjur var invasivt. Den hörde helt enkelt inte hemma i detta område. Och eftersom varelsen har en så stor aptit innebär det att den kommer att vara en fara för många av de inhemska vilda djuren. Med tanke på de andra djur som lever här kan detta bli katastrofalt.

Floridas invånare delar trots allt marken med områdets vildare invånare. Besökare kan till exempel få en glimt av sjökor som simmar i vattnet, eller av lodjur och vitsvanshjortar som strövar omkring på betesmarkerna. De med skarpa ögon kan till och med få syn på medlemmar av mer hotade arter, som Floridas panter eller den amerikanska krokodilen.

Många av de över 350 fågelarter som är inhemska i området är också otroligt sällsynta. Den stora men graciösa skogsstorken har till exempel betraktats som utrotningshotad av den amerikanska regeringen. Denna vadarfågel kastar en elegant siluett och är älskad av både fågelskådare och naturfotografer.

På listan över hotade eller utrotningshotade arter finns även Cape Sable seaside sparrow, Everglades snigelvråk och rödkorkad hackspett. Fåglarna är dock inte kända som ett hot mot människor. Så vad lurar i Floridas träsk som kan utgöra en verklig fara för någon person i närheten?

Även om den västindiska sjökon kanske är den mest utmärkande invånaren i Everglades, är det lugna däggdjuret snarare en mild jätte än ett hot. Dessa djur klättrar mjukt genom vattnet och kan söka upp människor både för att få sällskap och för att få värme. Sjökor tar också mestadels sin näring från vattenväxter. De är alltså inget som Bergeron behöver oroa sig för.

Människor är faktiskt ett mycket större hot mot sjökor än vad de är mot oss. Dessa havsvarelser är så lugna i sina rörelser att de kan vara sårbara för förbipasserande faror. Till exempel är de ibland för långsamma för att undvika snabba båtar, som kan lemlästa eller döda alla djur i deras väg.

Även om sjökorna också finns med på listan över utrotningshotade arter, är Floridas panter den mest sällsynta varelsen som finns i Everglades. Dessa vilda katter var en gång i tiden eftertraktade troféer för jägare – vilket tyvärr innebär att de nästan utrotades helt. Naturvårdare tror att färre än 100 av dessa djur nu finns kvar i sin naturliga miljö.

Detsamma kan dock inte sägas om några av de andra invånarna i Everglades. Floridas svartbjörn anses till exempel vara ett av de farligaste djuren i delstaten. Den är dock utrotningshotad, och medlemmar av arten ses sällan i nationalparken. Så du kommer inte att hitta den här killen lurande i någon källare.

Många besökare i Everglades är också omedvetna om att det finns hajar i dess vatten. Ja, det finns vissa arter – som citronhajar och svartspetshajar – vars kroppsfunktioner kan anpassa sig till det friska vattnet i Floridas träsk. Och tyvärr ingår bland dem en av de farligaste arterna som finns.

Vi talar om den aggressiva tjurhajen, som ibland kan ses patrullera i Everglades kanaler, i flodernas mynningar och vid kusterna på jakt efter byte. Men även om dessa bestar är kända för att ligga i bakhåll för människor föredrar de vanligtvis att äta mycket mindre djur.

På andra håll i Everglades vatten kan vissa typer av fiskar utgöra ett hot mot människor. De kan ibland attraheras av något iögonfallande, t.ex. smycken, som simmare bär. Detta kan få fisken att tro att det finns ett byte i vattnet. Marlins är däremot en större fara för fiskare i området.

Vissa undervattensattacker kan också komma från ingenstans. Till exempel kan nålfisken verka relativt anspråkslös – den är vanligtvis cirka en halvmeter lång och väger mindre än ett kilo – men dess knivskarpa mun är en fara. Och även om denna varelse inte är känd som ett rovdjur för människor kan den fortfarande orsaka skada.

Nålfiskar rör sig vanligtvis nära ytan i vattenområden nära kusten där det är varmt. Om de flyr från rovdjur eller jagar sitt byte kan de dock "flyga" under korta perioder och stiga upp till ytan. Allt som kommer i vägen för nålfisken kan då få känna hur vass dess mun är.

Sedan har vi lådmaneterna – havets giftigaste invånare. Det finns mellan 20 och 30 olika varianter av denna varelse, som kan vara allt från mindre än en tum till tre meter lång. Men oavsett storlek bör man definitivt undvika den, eftersom offren kan dö redan efter att ha upplevt smärtan från dess stick.

Det kanske mest kända rovdjuret i Everglades är dock alligatorn. Reptilen kan naturligtvis lätt förväxlas med krokodilen, men det finns ett enkelt sätt att skilja dem åt. En alligator har helt enkelt en rund och bred näsa. Alligatorer är också vanligare i hela Florida, medan krokodiler endast lever i de sydligaste delarna av delstaten.

Krokodiler kan vara lika elaka som alligatorer, även om den amerikanska varianten är mindre aggressiv än många av sina motsvarigheter från resten av världen. Och även om alligatorer brukar slå till bara när de känner sig hotade bör de ändå undvikas. Bergeron och hans team skulle helst undvika någon av dessa!

Den varelse som Bergeron upptäckte i källaren var i själva verket ett hot mot en stor del av Everglades naturliga djurliv. Det var en ormras som kallas burmesisk pyton – och en av dess slag har en gång rapporterats ha svalt en alligator hel.

Med en vikt på 75 kilo och en längd på cirka 5 meter var ormen den näst största pyton som Bergeron någonsin hade sett. Från nos till svans var ormen bara en meter från att vara den längsta som någonsin uppmätts i staten. Det kanske mest skrämmande av allt var dock att rovdjurshonan skyddade ett bo med minst 50 ägg.

Den här skrämmande reptilen hittades under ett hus i Broward County som ligger några kilometer från Alligator Alley. Alligator Alley är en 13 mil lång vägsträcka som delar Everglades nationalpark, och som namnet antyder är det en utmärkt plats för alligatorspanare. Det inhemska djurlivet i området hotas dock av den burmesiska pytonormen.

Den burmesiska pytonormen har vanligtvis en lugn natur, och i kombination med sin attraktiva hud gör detta arten till en favorit bland intresserade. Men dessa ormar kan växa snabbt och kan bli otroligt stora. När de sedan blir för mycket för sina skötare kan de bli aggressiva. Attacker är alltså inte ovanliga, och vissa har varit dödliga.

Ormens diet består uteslutande av kött, och fåglar och små däggdjur står främst på menyn. Eftersom pytonens syn inte är särskilt bra förlitar den sig dock på värmereceptorer i käkarna och kemiska sensorer på tungan för att närma sig sitt byte. För den burmesiska pytonen är dödandet en handling av brutal styrka.

Den burmesiska pytonen är nämligen en snörpvad, vilket innebär att den lägger sin kropp runt sitt valda offer efter att ha gripit det mellan tänderna. Sedan krossar ormen andan ur sitt byte tills det är dött. Eftersom den burmesiska pytonens käkar är så flexibla kan den sluka sin måltid i ett enda stycke.

Unga burmesiska pytonormar hittas ofta i träd, även om det blir svårare att klättra uppför stammar när de har mognat. Eftersom dessa varelser kan bli omkring 7 meter och 90 kilo kan de dock praktiskt taget själva vara lika stora som ett träd. Faktum är att dessa ormar har beskrivits växa till att bli lika tjocka som en telefonstolpe.

Allt detta gör den burmesiska pytonormen till en av de största – och dödligaste – ormarna i världen. Ännu mer alarmerande är att ormen är en skicklig simmare som kan stanna under vattnet i en halvtimme innan den kommer upp för att hämta luft. Men även om detta kan göra Everglades träskmarker till en fruktbar mark för arten att trivas, finns det ett problem.

Burmesiska pytonormar kommer ursprungligen från Sydostasien och inte från våtmarkerna i Floridas Everglades. Även om dessa reptiler först introducerades i området för över två decennier sedan när ormentusiaster köpte dem, har arten inte alltid fungerat bra som husdjur.

Enligt det amerikanska jordbruksdepartementet har en del av dessa husdjur rymt – eller släppts ut – i naturen. Den burmesiska pytonen anses nu vara en invasiv art utan naturliga rovdjur som kan hålla populationen i schack. På grund av ormens aptit på inhemska däggdjur är faunan i området nu i fara.

År 2019 förklarade Bergeron för South Florida Sun-Sentinel: "Den burmesiska pytonormen utgör ett stort hot mot Floridas Everglades genom att störa den naturliga näringskedjan." Men naturvårdarens åtgärder förhindrade ett inflöde av detta topprovdjur. Som ni säkert minns var ormen i hemmet i Broward County en hona som vaktade ett bo med cirka 50 ägg.

Och, vilket är oroväckande, ett antal av äggen höll faktiskt på att spricka upp när Bergeron undersökte boet. "Med tur kunde vi hitta en stor hona och ta bort henne och ett helt bo med upp till 50 ormbebisar, som skulle ha fortsatt att döda vår värdefulla livsmiljö", säger Bergeron till South Florida Sun-Sentinel.

Intressant nog krävs det ingen licens för att jaga burmesiska pytonormar och det finns inga restriktioner för när de får jagas. Vissa har till och med gjort spårandet av dessa ormar till en sport, med den årliga Python Challenge som uppmuntrar allmänheten att fånga så många av de sliskiga skadedjuren som möjligt.

Den lokala djurfångaren Mike Kimmel – en självutnämnd "pytoncowboy" – har visat sig vara särskilt skicklig på att rensa området från ormarna. Under 2020 års Python Challenge jagade de tävlande 80 av de invasiva arterna – och Kimmel tog åtta av dem. Men det har knappt gjort något åt en population som uppskattas vara omkring tiotusentals i Everglades.

Kimmel tyckte också att det var svårt. I ett Instagram-inlägg i januari 2020 skrev han: "Jag jagade tio dagar i sträck, och gick tusentals kilometer genom diken och skogar [och] sov i träsket när jag inte jagade." Med det sagt kan incitamentet för att spåra upp dessa ormar vara enormt.

De som jagar för att försörja sig kan förvänta sig några hundra dollar i statliga utbetalningar för varje fångad pyton. När ormarna sedan har avlivats kan de användas på andra sätt. Kimmel ger till exempel ormkött till vildsvinen på sin egendom.

Den burmesiska pytonens skinn kan också användas för att tillverka lyxvaror som handväskor, stövlar och plånböcker. Typiskt för dessa reptiler är att de har en brunfärgad utsida med mörka lapptäcken som liknar giraffens. Även om dessa markeringar inte är enhetliga verkar de ändå passa ihop – ungefär som delar av ett pussel.

Och eftersom forskning har visat att en ökning av antalet pytonormar har sammanfallit med en betydande minskning av vilda djur och växter som är inhemska i Everglades, kan det vara avgörande att vinna kampen mot ormarna för att bevara denna del av delstaten där den är som bäst.